Utkastet till kapitel 1

Ärlig kan jag vara. Men inte sårbar
I onsdags natt lät jag ganska arg. Jag var ganska arg också. Obefogat, men alkoholen har aldrig gjort dig vacker. I vanliga fall är jag bra på överdriva. Och med alkohol blir jag fruktansvärt bra på att överdriva. Allt blir överdrivet negativt. Jag faller över vågskålen åt båda håll. Allt dåligt blir fruktansvärt. Allt bra känns för bra nästan, och jag säger saker som jag menar, men inte skulle sagt annars, eftersom att säga det gör mig sårbar. Att vara sårbar är det värsta jag vet i hela världen. Eftersom det sätter mig i en lägre position. Jag hatar att vara sårbar. Och just därför är jag det aldrig. Jag sätter mig aldrig i situationer där jag blir sårbar. Kanske därför jag uppfattas som känslokall. När det egentligen är tvärtom. Jag har för mkt känslor och aldrig får de utlopp för det. Förutom att jag emellanåt blir fruktansvärt arg. Som när jag skulle ta ut linsen igår och den vägra. Så jag stod och petade i ögat i seriöst 5 min och höll på köra handen genom spegeln i ren frustration. Annars vet jag inte riktigt hur man visar känslor. Eller varför man skulle göra det. Jag är ganska cynisk. Det mina vänner är den största hemligheten och pusselbiten för att kunna förstå mig. För inget jag säger, är någonsin sårbart för mig. Noggrann planering av ord, gör att allt är godkänt innan det kommer ut, så att jag inte ska kunna såras av det om någon motsatte sig.