Jag ville skriva det jag känner och har känt sedan kl 22. Men jag är rädd för vad ni tror då. Jag skulle vilja skriva som det var. Utan att bli dömd för det. Utan att folk lägger alltför stor vikt vid det. Jag skulle vilja att andra som kände så, sa det. Jag vill bara säga det jag känner. Utan att ni tror för mkt.

Jag ogillar även att folk på mitt arbete läser. För de tror att bloggen och arbetslivet har något gemensamt. Vilket de inte har.

Jag ville bara säga att jag har haft kvävande ångest sen kl 22. Halsen svullnar igen, av någon okänd anledning, och sedan fetångest/oro på det. Det blir svårt att andas. Hela kroppen gör ont. Eller så hittar jag på. Jag vet inte längre om det gör ont eller inte. Benen, armarna, lederna, magen. Allt värker. Jag vet inte om jag hittar på. Hög puls emellanåt. Jag är kanske bara hypokondrisk. Hur vet man? Ont gör det då. Sen om det är rätt eller fel vet jag inte. Jag låter mer skadad än jag är. Jag lägger inte så stor vikt på allt detta. Jag ville bara tala om det. Mensen har iaf gått över. 1 ½ dag, 3 mini tamponger - Rekord. Hejja. Jag tycker om när Marie när stryker mig på sternum, för det är så ångestdämpande. Det och bada i ute. Men jag kände att jag gatt åka hem. Han tar över och jag orkar inte något annat. Jag har inte sovit i min säng på länge. Jag tror den saknar mig. Nu ska jag gå och försöka andas lite. Och lägg inte för stor vikt vid detta. Det går snart över. Och då är det som det aldrig hänt. Under tiden är det bara svårt att se bortom.