Men Linnéa är ju alltid fin

Den känns desperat, djup, plågad och febrig.. men ändå med en viss kaxighet "girls are gonna love the way I toss my hair" och längtan.. precis som du.

Greta är den enda som kan förklara mig som desperat utan att det blir fel.
Jag blir så rörd när folk säger hur de känner för mig, utan att de hinner analysera vad de säger. Utan de säger det som det är. Som Gretas förklaring på varför hon tycker låten påminner om mig. Men det finaste jag någonsin hört, är när Marie berättade att Samuel sagt;
Men Linnéa är ju alltid fin.
Det tänker jag på varje dag. Flera gånger varje dag. Jag blir så glad varje gång jag tänker på det. Den får mig att känna mig vacker. Och speciell. På ett bra sätt alltså..
Det är bara så det är.

Men Linnéa är ju alltid fin. Jag kan inte få nog av att tänka på det! Och det handlar inte om det ytliga, att jag så gott som alltid är uppklädd med dem, Utan att bli sedd. Att vara älskad.

Det var när vi skulle fira min födelsedag i förskott och vi skulle gå ut och äta. Men då var de snyggare än mig. Fast det gjorde inget. Tror inte jag känt mig så älskad som då. - Och nu minns jag - , det var ju min begravningsmiddag. Det var just innan jag dog.